Jag registrerade mig på en nätdejtingsajt förra veckan. När jag vill ha ett gott skratt så häller jag upp ett glas vin och sätter mig framför datorn. Här har vi nämligen en samlad uppvisning i koncentrerad galenskap. Låt mig ge några exempel.

Underhållningen är som bäst när en särskrivande Smurftjej70, Sunshinegirl eller Mysman42 presenterar sig med hjälp av egenkomponerade dikter. Här finns det två kategorier. Julklappsrimmaren – som bjuder på nödrim som vi och magi – och den svårmodiga poeten som rapar ur sig massor av ord helt utan sammanhang. Akta er extra noga för personer som vill ”fånga dagen”. För tro mig, det vill de inte. Undvik personer som använder orden spontan och äventyrlig för att beskriva sig själva. Vad det i själva verket betyder är att de är pinsamt högljudda eller att de legat med allt med puls.

I ungefär varannan presentationstext förekommer ordet galen i någon form. Antingen är personen hel- halv- eller smågalen. Jag vet inte varför det skulle vara bra att vara galen i något sammanhang, och allra minst på en dejtingsajt? Jag börjar omedelbart fundera på är hur denna galenskap tar sig uttryck. Går de till jobbet utan byxor? Stoppar de fickorna fulla med nykokta makaroner? Skrattar de högljutt på begravningar? Eller fyller de sina lägenheter med vispgrädde från golv till tak? För det vore verkligen galet. Frågorna är många, svaren få.

Sen har vi de som bjuder på rena floskler. Att man registrerat sig på en dejtingsajt för att ”träffa nya bekantskaper” kan väl knappast förvåna någon. Inte heller att man har en ”positiv livsinställning”. Skulle man skriva ut motsatsen? Att uppge att man gillar musik är ungefär lika överraskande som att säga att man gillar att äta. Jag vet väldigt få som när ett brinnande hat mot musik.

En annan sak som slagit mig är hur förvånande ofta folk bär någon form av bisarr huvudbonad på sina profilbilder. Jag funderar spontant på i vilka sociala sammanhang det är OK att bära en cowboyhatt, en kungakrona eller en tomteluva?

Jag tänkte avsluta med några konkreta tips. Folk som ser bra ut enligt andra gör aldrig det. Folk som gillar katter gör precis det. Speciellt med majonnäs. Att någon är lite mullig innebär i själva verket att personen är smällfet. Folk med öppet sinne är desperata, och de som är emotionellt stabila går i själva verket på kraftig medicinering. De som uppger att de är roliga är alltid häpnadsväckande irriterande. Sammanfattningsvis har vi att göra med vilseledande marknadsföring på högsta nivå. Själv är jag helt ärlig. Vad jag kallar mig? 25centimeter@hotmail.com såklart. Vi ses därute!

(Publicerad i dagens Smålandsposten)

Jag har spenderat tio dagar i Las Vegas för att jobba och ta lite semester. Jag är verkligen ingen spelare. Trots det gick jag ner på casinot och spelade lite poker. Jag hade satt en 50-dollarsgräns som jag nådde på fem minuter. Vid bordet satt det en permobilburen och jättetjock men underhållande herre från Texas. Av ren nyfikenhet så beslutade jag mig för att sitta kvar. Trots brinnande lågkonjunktur så satsade han tokiga summor. Han förlorade varje hand och skrek och orerade. Han vevade upprört med armarna varje gång dealern snuvade honom på hans spelmarkers.

”You motherfucker, you!” och ”Jesus Christ, why don’t you just light my wallet on fire!” var några av de saker han slängde ur sig i sin besvikelse. Efter ett halvdussin svordomsramsor så vände sig dealern mot honom och bad honom dämpa sig en smula, med hänvisning till att det satt en kvinna vid bordet. När den cowboyhattklädda och överförfriskade herren skrek ”You fucking pinhead!” var dealern ytterst nära att få honom borteskorterad. Han hänvisade åter igen till att det satt en kvinna vid bordet, och att bondlurken borde skippa svordomarna för att inte genera henne. Ju fullare Texasbon blev av gratisdrinkarna, ju hårdare blev orden. När han till slut spelat bort allt utom en hög med pokermarker av maxvalör tryckte han in varenda en och skrev ”All in, motherfucker!”.

Dealern hade svårt att dölja sitt ogillande, och han sa att om det kom en enda svordom till så skulle kåbåjsaren åka ut med huvudet före. Han sa det respektfullt nickande mot kvinnan. När han floppade upp sista kortet var det uppenbart att cowboyhatten tagit hem hela potten bestående av tiotusentals dollar. Efter att han samlat ihop den enorma högen med pokerchips så frågade han dealern om det var OK att ge dricks. Dealern nickade och mannen kastade till honom markers motsvarande en dricks på cirka tretusen kronor. Sen frågade han om det var OK att han satt kvar och spelade en stund till. Trots svordomarna. Varpå dealern vände sig om mot kvinnan som satt vid bordet och sa: ”I’m terribly sorry ma’m. But I will kindly have to ask you to leave the table”.

Publicerad i Smålandsposten 18/1 2010

Jag är enormt omusikalisk. Faktiskt så bedrövligt usel att det borde klassas som ett handikapp. Annars är jag artistiskt lagd. Jag skriver hyfsat. Jag kan måla och rita. När jag lagar mat så ser det aptitligt ut på tallriken. Men musik? No Sir! Jag har t.o.m. svårt att framföra de enklaste stycken som ”Ja må han leva”. Numera mimar jag när det vankas samsång. Jag riskerar hellre att se ut som ett lallande, ljudlöst miffo än att utsätta någon för min ”sångröst”. Jag behärskar ord. Inte musik.

Första gången jag blev medveten om min musikaliska oförmåga var på ”roliga timmen” i tredje klass. Jag framförde Herreys ”Diggiloo Diggiley” – iklädd ett par egenhändigt spraymålade guldskor – med en handkontroll från min bilbana som mikrofon. Det hela var en sorglig syn. Smärtan i mina klasskamraters ansikten var tydlig. Ögonen uppspärrade. Munnarna öppna. Min sångkarriär började och tog slut den där eftermiddagen när jag var tio.

Sen dess har jag alltid blivit vansinnigt irriterad när någon oborstad trubadurtyp med en sliten gitarr på axeln gjort entré i mitt liv. För då är det kört. Musiken vinner alltid över ordet. Varje gång. Springsteen slår Shakespeare. ”Jag dricker rom i regnet och kör ett par riff” är mer eggande än ”Jag dricker vin i vinden och skriver en dikt”.

För några veckor sedan blev jag uppringd av min gamla lågstadielärarinna. Hon var i pensionsåldern redan när jag gick i skolan, så nu måste hon vara närmare hundrafemtio. Jag vill minnas att hon var sträng men snäll, en hejare på att spela piano, och att hon alltid hade väldigt rött läppstift. Hon sa att hon verkligen gillar mina krönikor. Under samtalet lyfte hon fram mitt framförande av de tre pastellbrödernas monsterhit som något riktigt minnesvärt. Jag tror att hennes minne av sångstunden egentligen är av kropplig karaktär, då smärtminnet som bekant det starkaste minnet.  Hon gick t.o.m. så långt att hon kallade sångframträdandet ”fullkomligt oförglömligt”. Jag har tänkt en del på det där sen dess. Och jag hoppas för allt i världen att mitt skrivande för alltid kommer gå till historien som ”rätt så hyggligt”, t.o.m. ”medelmåttigt” är ok. Så länge det aldrig någonsin kommer kallas för ”fullkomligt oförglömligt”.

Publicerad i Smålandsposten 4/1 2010

Jag åker en hel del tåg. Senaste gången klev det på en synnerligen ättikssur och tvär herre i Linköping. Datorerna på SJ placerat honom bredvid mig trots att vagnen var i princip folktom. När jag presenterade mig fick jag ett buttert mumlande till svar. Sen satt vi en stund i total tystnad. Jag läste min bok. Han stirrade tomt ut i hopplösheten. Sen öppnade han munnen.
– Det var bättre förr, knorrade han.
– Ojdå, hoppsan, jaha, svarade jag och sänkte boken. Det här kommer nog att bli intressant tänkte jag.

Sen fick jag höra om SJ:s förfall. Att tågen aldrig kommer i tid. Att vem som helst kan åka förstaklass. Att maten är värdelös. Jag påpekade snabbt att jag åker ganska mycket tåg och att jag tycker att det fungerar ganska bra. Och att det dessutom inte var möjligt att få tillagad mat, än mindre ett glas vin på tåget, för bara 15 år sen. Mina argument besvarades med en ljudlig suck. Sen gav han sig på ”dagens eländiga dunka-dunkamusik” som är ”ren dynga”. När jag påpekade att det säkerligen fanns urusla musiker även på 1600-talet och att jag hellre petar hål på mina trumhinnor än att lyssna på Snoddas så suckade han djupt. Sen redogjorde han för det bedrövliga modet. Jag kontrade med att kläder i vadmal, platåskor och våfflat hår inte heller var speciellt snyggt. Då ondgjorde han sig över Internet. Jag frågade om han föredrog att cykla genom regnet till bibblan för att upptäcka att allt är var utlånat istället för att googla fram svaret? Eller om han föredrog korviga fax framför e-post? Han menade att man minsann får massor av cancer i huvudet av mobiltelefoner. Jag frågade om han istället föredrog att jäkta runt – med risk att drabbas av en hjärtattack – för att leta efter en telefonkiosk? Hans klagosång pågick i en och en halv timme. Han gnällde. Jag replikerade.

När vi rullade in på perrongen i Stockholm tittade jag på mannen och sa:

­- Du har rätt. Det var faktiskt bättre förr!

Missnöjesmannen bredvid mig lös upp. Han njöt av att han överbevisat mig och bjöd på det första leendet under hela resan. Ett triumferande hånleende. Så jag förtydligade:

–      Det var definitivt bättre förr. Speciellt före du hoppade på tåget i Linköping.

(Publicerad i Smålandsposten 21/12 2009)

Min mormor brukade alltid säga att ett bländvitt leende tar en långt. Har man fula tänder får man inte pussas.  Efter denna krönika blir det nog inte så mycket pussande för min del. Skälet till detta är min munhygien. Det första tandläkarbesöket jag kan minnas inträffade veckan efter jag började årskurs ett. Jag kommer ihåg det eftersom jag hade ofattbara tolv hål. En direkt påföljd av omfattande godiskonsumtion. Tandläkaren – som jag fortfarande minns namnet på – var i upplösningstillstånd. Han skrämde livet ur både mig och min tandläkarrädda far – när han hävdade att jag skulle tappa alla mina tänder om jag inte borstade dem minst två gånger om dagen. Efteråt fick jag det föga insmickrande smeknamnet ”Karies-Klaus”. Sen dess har min munhygien varit av stor vikt för mig. Något som jag nu även försöker föra vidare till mina barn.

För en månad sedan inhandlade jag en ny elektrisk tandborste. När jag ändå var i farten så passade jag även på att köpa ett storpack färgglada tandborstar till barnen. Eftersom jag numera är varannan-vecka-pappa så hade vi magnifik invigning av dem i början av förra veckan.

I förrgår när jag blandade kvällsvälling till lillkillen hördes det ett illvrål från toaletten. Eftersom jag befarade att lilltjejen gjort sig illa så paniksnubblade jag dit hals över huvud. När jag slet upp dörren såg jag henne stående framåtböjd över toan. Med ögonen stora som tefat.

–      Jag tappade tandborsten i toaletten, hulkade hon. Med darrande underläpp.

Efter jag försäkrat henne om att det inte var någon riksolycka så slängde vi den besudlade tandborsten i soporna och hon fick en ny. Jag skojade lite med henne och sa att soptrollet fått hennes tandborste. Igår morse när jag skulle borsta mina tänder hittade jag inte min tandborste. Den var spårlöst försvunnen. Så jag frågade barnen om de sett den. De leker ju med allt som inte är väggfast.

–      Den har jag gett till soptrollet, fnittrade min dotter. När jag frågade henne varför tittade hon upp och svarade.

–      För den tappade jag i toaletten. För en vecka sen, tillade hon förståndigt.

Med sitt bländvita leende.

(Publicerad i Smålandsposten måndag 7/12 2009)

Alltså. Har inte nerdragningarna inom Polisen gått lite väl långt nu?

Nån som vet var man kan köpa den?

Jag var det en gång. Eller ja, kanske två gånger.

Rolig alltså.

Men just nu är Kristoffer Appelquist officiellt sveriges roligaste bloggare.

Läs det här! Helt briljant!

Jag har tidigare skrivit om min fascination för vår tids moderna folkhemsrörelse. Om du bott i ett bergrum senaste åren så talar jag om Sveriges största annonssida Blocket. För närvarande har jag 24 annonser där, allt från en bil till en dvd-spelare. Problemet är alla knasiga typer som tumlar runt där. De lägger skambud. De ställer egendomliga frågor. De är allmänt påstridiga, och de vill komma NU! De ringer från dolt nummer. De bokar tid och dyker aldrig upp. Kort och gott talar vi om ett gäng vettvillingar som helt frikopplat hjärnan. Jag annonserar bland annat ut en mobiltelefon av absolut modernaste snitt. Nypris? Runt 5000 kronor. Efter att ha raderat ett tiotal skambud kring tusenlappen från min e-post så fann jag ett bytesförslag som gjorde mig djupt förbryllad. Och kolossalt bekymrad. Det var en man som undrade om jag eventuellt kunde vara intresserad av ett byte.

Han hade ett exklusivt snäckformat flamingorosa handfat med mässingsblandare i 24k guldplätering. Nypriset var enligt uppgift 5500 kronor. Jag avböjde och någon minut senare plingade det till i min mailbox med ett svar från handfatsmannen. Istället erbjöd han mig en uppsjö andra ointressanta produkter. Annars kanske han hade ”nåt” annat som jag kunde vara intresserad av? Jag svarade att jag alltid önskat mig en vit tiger. För en vit tiger vore verkligen ”nåt”. Han meddelade att han inte visste hur länge han kunde hålla handfatet. Och någon vit tiger hade han dessvärre inte. Det blev ingen affär.

Någon natt efter blev jag väckt av min mobiltelefon. Klockan var 02.15. Jag blev så klart orolig att någon förolyckats. Att något fasansfullt inträffat. Telefonnumret på nummerpresentatören var obekant. Så jag stålsatte mig och svarade. Och på andra sidan telefonlinjen fick jag höra en desperat mansröst ”Har du kvar telefonen? Vad är ditt bästa pris kompis? Tusen spänn? Kan jag komma med en gång?”. Frågorna avlossades kulsprutesnabbt. Mitt i natten hade alltså denna märkliga man beslutat sig för att surfa runt lite på nätet i jakt på en mobiltelefon. För att sedan lyfta luren och ringa mig och erbjuda mig ett skambud. Eftersom jag insåg att det var ett akutläge så bestämde jag möte med honom en kvart senare. Utmed E4:an, strax utanför Södertälje. Allt enligt hans önskemål. Sen la jag på. Stängde av mobilen och tittade ut på regnet. Rullade runt, drog täcket över huvudet och konstaterade att ytterligare ett rikspucko skulle bli dyblöt.

Sen somnade jag om. Och insåg att skadeglädje inte kan köpas för pengar. Inte ens på Blocket.

(Publicerad i Smålandsposten 9 november 2009)

Jag har ju startat en blogg till.

Om ni inte hittat dit ännu så finns den här:

Ensamma pappan