Kommer ni ihåg den här? Commodore 1531 hette den. Eller i folkmun ”bandstationen”. Djävulens påfund! Började man vrida på tonhuvudet på den så var man körd. För alla hade olika inställningar på den.

LOAD , ”PRESS PLAY ON TAPE” och sen RUN. Och när det blixtrade till på tv:n efter man sett den coola laddningsbilden i flera minuter så väntade man. Så smällde det till. Och man var i vietnam med ”Commandos” eller i Japan med  ”Last Ninja”

Med hjälp av denna bandstation spelade jag olagliga spel. Jag fildelade flitigt med mina kompisar i skolan. Året var 1989 och året efter skrev Gudryn Schyman en motion i riksdagen om att förbjuda spel som ”Barbarians” då de återskapade övervåld i grafisk form. Det var ju helt livsfarligt och alla ungdomar skulle (utan att kunna påverka det) bli blodtörstiga mööördare om de spelade. Kommer ni ihåg det? Det fanns ett speciellt move där man kunde dekapitera sin motståndare genom att svinga sitt svärd och efter det högg man huvet av sin motståndare. Det sprutade en stråle blod och ett 24×24-pixlat huvud studsade ett par gånger på marken. Sen kom det in ett litet grönt troll och sparkade iväg det. När killarna i klassen fick reda på att jag hade det spelet i min ägo så gick bandstationerna i Hovmantorp och Lessebo varma. Alla ville ha det.

Hysterin kring detta spel var nästan i paritet med Barnsjournalens reportage om ”WASP”. Det var förfärligt det hela. Blod och våld. Blod och våld!

Ju mer det talades om spelet. Ju mer fildelade jag. De andra töntarna satt och spelade Super Mario Bros på sina Nintendos. Och de gick ju inte att kopiera. Så det fanns gäng som satt och spelade det ihop. På den tiden fanns det inte multiplayer. Det fanns 1p och 2p. Två spelare. Jag däremot delade med mig av ”Barbarians”, ”Pitfall”, och ”Sex games”. Och som jag kopierade. Och inte nog med det. När mina kompisar kom hem till mig och vi väntade på att bandstationen skulle bli klar så lyssnade vi på musik. Allt från Black Sabbath till någon värdelös låt om en taxi på franska på ett svajigt Mister Music-band.

Och vi kopierade det också. Med en dubbeldäckad kassettstation. Eller från en 33-varvare: Till samma band. Vi kopierade det vi tyckte var bra. Ibland med ett inslag av en speaker från ”Tracks”.

Sen kom diskettstationen. Och en modul som gjorde att jag kunde kopiera en 5,25″-diskett på ett par sekunder. Och som jag kopierade.

Ja jävlar!

Allt blev digitalt för mig där och då.

Sen insåg jag att jag kunde använda min dator som ett verktyg för att göra konst. Jag pixelpushade logotyper till i princip varenda demogrupp i hela landet. Jag åkte på copypartys. Lyssna på ordet. COPYPARTYS.

Partys där man kopierade varandras verk. Och var det riktigt bra så kopierade alla det. Och det var gratis.

Först startade jag en egen demogrupp, och blev medlem i demogrupper som ”Impact”, ”Unit 5″ och ”Rizing”. Jag kallade mig för ”Thunder”. För det lät så mäktigt.

Vi hade en BBS och ett forum. Och jag gav ute en onlinetidning som var helt kass. Jag tror att jag skrev en sexnovell på engelska. Och jag hade aldrig haft sex. Jag var väl typ 11. Så den blev väl ”sådär”.

Sen skickade man disketterna över hela världen. Jag hade brevkompisar i Australien, Tyskland, USA och Sveg.

Alla delade med sig. Varenda dag när jag satt i skolan väntade jag bara på att klockan skulle ringa ut så att jag skulle kunna åka hem och vittja postlådan på dagens skörd. Oftast var det ett tiotal disketter från olika delar av världen. Material och vackra saker utvalt av folk jag delade smak med. Underbart!

Jag fick demos med den svenska demogruppen ”Horizon” från Huddinge ifrån en kille i Österrike. En annan disk med en D.Y.C.P-scroll från en grupp i Danmark. Den fick jag av en kille från Bermuda. Och så fick jag en kopia av ett demo från min egen demogrupp ”Unit5” från en snubbe i Holland. För att han tyckte att musiken i den var så satans bra.

Jag sprutade lack på mina frimärken så man kunde gnida bort poststämplarna med lite vatten eller i värsta fall fönsterputs. Eller tejpade på dem. För då kunde man återanvända dem.

De som var med i leken skickade tillbaks mina frimärken tillsammans med de disketter som de skickade mig.

Jag gjorde detsamma. Tur att man inte var frimärkssamlare då, utan istället diskettsamlare.

Och upplevelsesamlare.

Sharing was caring. Redan på 80-talet.

På den den tiden handlade det om vem som kunde göra den bästa skiten. Och man delade med sig. Nu handlar det mer om att ”skiten är min”.

Vi snodde inget. Vi delade med oss av det som var bra.

Det är kanske därför jag tycker att det är så konstigt det här. IPRED, FRA och allt det där.

Jag har fildelat i 25 år. Det är ett tag.

Kommer jag åka i fängelse nu? Och vad är straffet?

Livstid kanske?

Men det är lugnt. Bara jag får ta med mig en Commodore 64 i cellen.

Med en skruvmejsel till tonhuvet. Och Barbarians.