Jag träffade en bekant som skaffat sig en sån där personlig skylt till sin bil. Han spenderar gladeligen 6000 kronor på sånt. När vi pratade om hans skylt, på vilken det står GOOGLE, kom jag att tänka på en rolig historia från mitten av 90-talet. Jag umgicks då med en person som jag låter vara anonym. Denna persons familj tillhör vad man lite hafsigt brukar kalla för ”överklassen”. Välbeställda och nyrika. Min vän, som fyllde 20 år och precis tagit körkort önskade sig en bil i födelsedagspresent. Och som den bortskämda slyngel han är önskade han sig inte vilken bil som helst. Nej, han önskade sig BILEN. En röd Porsche 911. En tidlös klassiker.

Under flera veckor fick vi – som befann oss i hans bekantskapskrets – höra ett ständigt tjat om denna röda lilla sportbil. Accelerationstider från stillastående till hundra citerades. Tillbehörslistan redogjordes för. Jag kan bara förställa mig hur påfrestande det måste ha varit för hans far, som var den tilltänkta gåvogivaren.

När väl den stora dagen kom och det ställdes till med enorm baluns som till och med involverade en änglalik harpspelande kvinna. Trots allt det vackra så låg min väns odelade fokus på möjligheten att han eventuellt snart skulle äga en Porsche. Alla andra gåvor var sekundära. Det var bara Porschen som var viktig. Eller ”musmagneten” som han lite vanvördigt övergått till att kalla den. Så när hans far överlämnade ett litet paket, kanske en decimeter långt, så blev min väns ansikte ungefär lika långt. Paketet visade sig innehålla en liten röd Porsche 911. I skala ett till åttiosju.

Under en sekund trodde vi alla i rummet att han skulle brista ut i gråt. Hans blick var död. Tom. Underläppen darrade. Alla kunde höra hur han svalde tungt. Det var då hans far halade fram en nyckel, kastade den till honom och sa:

– Kolla garaget!

Min vän blev omedelbart yster som en kalv på grönbete. Han for nerför trapporna, ut på gården och fram till garagedörrarna vilka han slet upp så att vi trodde att huset skulle lyfta från marken. Och där stod den. Porschen. MUSMAGNETEN. Röd, och inslagen i vad jag så här i efterhand vill minnas var cellofanpapper. Min vän, som vid det här laget skrikande upprepande ordet ”Musmagnet” slet av omslagspappret så att vi trodde att lacken skulle följa med. Och det var då vi såg den. Och han med. Och han backade ett par steg, satte sig ner på uppfarten och skakade på huvudet. För musmagneten var utrustad med en sån där personlig skylt. På vilken sex bokstäver lyste mot skyltens vita botten.

Och ordet bokstäverna bildade var: PAPPAS.